Himlen, helvetet och ...

 

 

 

VISIONER AV HIMLEN, HELVETET OCH SKÄRSELDEN

 

I Medjugorje tog Maria Vicka och Jacov med sig på besök till himlen, helvetet och skärselden. Vicka berättade om det så här:

 

”Himlen är en stor, vidsträckt, gränslös rymd. Där är ett glänsande ljus som inte finns på jorden. Jag såg många människor och de är alla mycket, mycket lyckliga. De sjunger, de dansar … De kommunicerar på ett sätt som är okänt på jorden. De känner varandra från insidan. De bär långa dräkter. Jag lade märke till tre olika färger, men dessa färger är inte som de på jorden; de liknar gult, grått och rött. Det finns också en del änglar bland dem. Gospa (kroatiska för Jungfrun Maria) förklarade allt för oss. ’Se hur lyckliga dessa människor är.’ sade hon. ’De saknar ingenting!’ ”

 

Vicka såg omkring trettio människor där. Hon erfor deras lycka, men kunde inte beskriva den. Hon tillade emellertid:

 

”De var mycket, mycket vackra. Ingen var för kort eller för lång. Det fanns ingen mager, tjock eller vanställd. De såg alla väldigt bra ut.” (Medjugorje, The 90’s. Sr Emmanuel)

 

Sedan tog Maria de två visionärerna till skärselden:

 

”Det är ett väldigt mörkt ställe, och vi kunde nästan inte se någonting på grund av ett slags väldigt tjock rök, grå som aska. Vi kunde uppfatta att det var många människor där, men vi kunde inte se deras ansikten för rökens skull, men vi hörde dem röra sig och skrika. Det var många av dem, och de led mycket. Vi kunde också höra några dunkanden, som om människor slog sig själva.”

 

Vicka blev överraskad av att finna präster och nunnor i skärselden, men Maria förklarade att det var för att ”det fanns ingen kärlek i deras liv.” Å andra sidan for Vickas mamma till himlen samma dag som hon dog. När Vicka blev tillfrågad om detta svarade hon: ”Det är mycket enkelt! Hon utförde alla sina dagliga sysslor med kärlek, av hela sitt hjärta!” (Ibid. p. 36)

 

Efter att ha beskrivit skärselden tillade Vicka:

 

” … Gospa visade oss helvetet. Det är ett förskräckligt ställe. Det är en enorm eld i mitten av det. Denna eld liknar inte de eldar vi har på jorden. Vi såg också helt vanliga människor, sådana man möter på gatan, som kastade sig själva ner i denna eld. Ingen knuffade dem. De dök ner i elden till olika djup. När de kom upp ur den såg de ut som vilda bestar. De skrek ut sitt hat och uppror, och de hädade. Vi kunde knappt tro att de en gång varit mänskliga varelser, med tanke på hur mycket de hade förändrats och hur deformerade de hade blivit … Vi såg en vacker ung kvinna kasta sig in i elden. När hon kom ut såg hon ut som ett monster.”

 

Gospa förklarade för de två visionärerna:

 

”Dessa människor går till helvetet av egen vilja. Det är deras val, deras beslut … På jorden kan alla besluta sig för Gud eller mot Gud. En del människor gör medvetet allt mot Gud och Hans vilja medan de är på jorden. Dessa människor för in helvetet i sina egna hjärtan. Och när de dör, om de inte ångrar sig innan, fortsätter detta helvete.” (Ibid. 45f.)

 

En pojke med namnet Alex Malarkey togs efter en bilolycka den 14 nov 2004 på besök till himlen flera gånger. Han sade:

 

”Himlen är vad denna världen var ämnad att bli. Många saker i himlen liknar saker här på jorden. Det finns träd och grässlätter, sjöar och floder, och där finns många andra delar av den jord som vi känner. Det är bara det att i himlen är varje liten del fullkomlig. Kanske ser ni en solnedgång och tänker att det är det vackraste som tänkas kan. Eller ni ser kanske en bergstopp med snö. Och ni tänker – det där är fullkomligt! Men jag tror det är omöjligt att beskriva vad jag verkligen vill säga er. De saker ni ser är inte fullkomliga! De är förvanskade i jämförelse med himlen. (The Boy Who Came Back From Heaven by Kevin and Alex Malarkey, 2010, p. 66)

 

Den Heliga Faustina var på besök i helvetet:

 

”Jag fördes av en ängel till helvetets avgrunder. Det är ett väldigt tortyrställe - så häpnadsväckande stort och vidsträckt det är! Det slags tortyrer jag såg var: Den första tortyren som utgör helvetet är förlusten av Gud. Den andra är eviga samvetskval. Den tredje är att ens tillstånd aldrig kommer att förändras. Den fjärde är den eld som genomtränger själen utan att förstöra den – ett fruktansvärt lidande eftersom det är en rent andlig eld, tänd av Guds vrede. Den femte tortyren är ett ständigt mörker och en förskräcklig kvävande lukt, och, trots mörkret, ser djävlarna och de förbannade själarna varandra och allt det onda, både andras och sitt eget. Den sjätte tortyren är det ständiga sällskapet av Satan. Den sjunde tortyren är fasansfull förtvivlan, hat mot Gud, avskyvärda ord, förbannelser och hädelser.

 

Dessa är de tortyrer som genomlids av alla de förbannade tillsammans, men de är inte slutet på lidandet. Det finns speciella tortyrer för särskilda själar. Dessa är tortyr av sinnena. Var och en genomgår förskräckliga och obeskrivliga lidanden, relaterade till det sätt på vilket de har syndat. Det finns hålor och gropar för tortyr, där formerna för pina skiljer sig åt. Jag skulle ha dött av själva åsynen av dessa tortyrer om inte Guds allmakt hade stöttat mig. Låt syndaren få veta att han kommer att bli torterad i all evighet i de sinnen som han använde för att synda. Jag skriver detta på Guds befallning, så att ingen må finna en ursäkt genom att säga att det inte finns något helvete, att ingen har någonsin har varit där så ingen kan säga hur det ser ut. (Divine Mercy in My Soul, #741)

 

Patricia Devlin från Lubbock, Texas, fick en skymt av helvetet. Hon hade bett och offrat sina lidanden för ett ungt par som hade gjort mycket ont.

 

”Min käre ängel tog mig till randen av helvetet. Jag har vädjat om att aldrig få se helvetet. Min bön blev besvarad och min önskan respekterad på ett överraskande sätt. All min styrka, all min energi gick åt till att hålla fast de två själarna jag offrade för. Som jag tidigare beskrivit, blev jag på metafysiskt vis ett rep som höll dem tillbaka från avgrundens rand. Min ängel visade mig den mörka avgrunden under de två själarna. Det brann där nere, men på något sätt var det inte klar eld, utan fasansfull och svart. Det var en sjuklig stank i luften som jag inte kände igen … Jag vet inte hur länge jag offrade smärtan för själarna eller höll dem tillbaka med hela min varelse i offrande … Men till slut sade min skyddsängel, som aldrig hade lämnat min sida, vänligt till mig: ’De vill inte på något vis ta emot den nåd Vår Herre önskar ge dem genom ditt lidande. Släpp taget om dem är du snäll.’…

 

… De föll. När de var nästan halvvägs nere kom en fasansfull varelse upp från avgrunden. Den kom väldigt snabbt, och den steg upp mycket fortare än de föll. Han var som en väldig lång mask. Jag kände hans närvaro, hans personlighet skulle jag nästan vilja säga. Det som var mest skrämmande med honom var att han var så fullständigt självbelåten och självgod. Ingenting existerade för honom utom han själv. Han snappade åt sig de två själarna som uppenbarligen var mänskliga själar när de föll … När den avskyvärda varelsen nafsade åt sig dem, började ett fruktansvärt krossande och sugande … När den slutat suga spottade varelsen ut dem. De var oigenkännliga för mig när han spottat ut dem. De var två fullständigt omänskliga små svarta tottar, de såg ut som fruktansvärda knott som fladdrade omkring. De var små vidriga demoner utan likhet med mänskliga själar längre. De föll resten av vägen in i lågorna nedanför. (The Light of Love, p. 234ff)

 

Patricia blev också medtagen genom skärselden av sin skyddsängel.

 

”Det var dystert. Där var vassa stenblock, klippor, små vassa stenar, höga berg och särskilt mörka dalar som såg ut att fortsätta i evighet. Varje själ hade sin egen väg att gå genom detta landskap, och varje hinder representerade för den speciella själen de saker som höll honom eller henne borta från Gud – saker som smärta tillfogad de som var kvar på jorden och deras egen hårdhjärtade attityd mot dem, eller att erkänna den. Jag blev överraskad av att se att de också måste gottgöra för efterverkningarna av sina handlingar av grymhet eller likgiltighet. Konsekvenserna av vad de gjort kan fortsätta här på jorden mycket lång tid genom generationerna.

 

Jag såg ganska många av dem ligga med ansiktet nedåt framför stora stenblock som de måste klättra över. De låg också framför djupa raviner som de måste klättra ner i för att möta sig själva. Jag trodde först att de låg där av trötthet, men jag fick höra att det inte var trötthet, utan motvilja att förstå och acceptera sin del i synd.

 

Mike och Maria(?? ö.a.) hade sagt till oss att när själarna närmade sig himlen kände de mer smärta än när de var längre ifrån, för att de visste mer och tydligare hur de hade sårat Gud, och de bekymrade sig djupare för detta ju mer de närmade sig Honom. Jag såg detta också …

 

Men några låg där utan att röra sig, lidande, men vägrade fortsätta, delvis på grund av deras lidande längre fram men också för att de inte ville erkänna hur de hade skadat andra människor och sig själva. Det kunde ta lång tid och en stor dos smärta innan de kunde inse dessa saker och gå vidare.

 

Några kände sig värdelösa och hopplösa. De hade sina händer upplyfta i bönfallande och sorg. Jag hörde inte detta, men jag fick intrycket att de skulle ha gett vad som helst för att vara tillbaka på jorden för att försöka gottgöra de fel de hade gjort, lindra den smärta de hade orsakat, rätta till vad de hade gjort på vilket sätt som helst, det spelade ingen roll vad det skulle medföra. Det var hjärtskärande för mig, för de kunde se mig och de tiggde om mina böner för dem …

 

Jag såg en stor mur med en dörr i. Dörren öppnades då och då när jag tittade. Ljus strömmade genom dörren och en själ gick ut genom den, fylld av stor glädje … (Ibid. p.112ff)

 

En av de ovanligaste skildringarna av skärselden gavs av Most Rev. Ignatius Horstmann, biskop av Cleveland från 1892 till 1908. 21 juli 2006 uppenbarade han sig för Maureen Sweeney-Kyle. Först sade Jesus till Maureen: ”Jag sänder denna biskop tillbaka till dig eftersom du bidrog till hans befrielse från skärselden. Han har mycket att säga till dig om skärseldens beskaffenhet …” Sedan uppenbarade sig biskopen själv och sade:

 

”Jesus har tillåtit mig att återvända till dig för att hjälpa människorna att förstå mer om skärselden. Skärselden är en renande nåd … Fastän den är smärtsam, renar den själen från allt som hindrar den från att nå en renare kärlek. Det är alla förlåtliga synder. Eller kanske, som i några fall, har själen levt ett liv i allvarlig synd, men ångrar sig i sista stund och vänder sig till Guds barmhärtighet och räddas. Men ändå behöver allt han eller hon har gjort gottgöras. Så skärselden blidkar den Gudomliga Kärlekens Hjärta för alla de sår som plågat det i denna världen …”

 

”… ingen själ skall anse sig själv undantagen från att arbeta för att besegra sina egna tillkortakommanden. Om du inte arbetar för det här, måste du arbeta för det i skärselden …” (Jesus’ Messages, July 21. 2006)

 

Biskopen återvände följande dag för att tillägga:

 

”Hjärtat döms vid domens tid efter dess likhet med Jesu Hjärta, som är fullkomlig Kärlek och Barmhärtighet. Allt som finns i hjärtat vid den tiden som hindrar kärlek och barmhärtighet måste renas …” (Ibid. July 22, 2006)

 

Ett år senare ledde ängeln Alanus Maureen själv på ett besök till skärselden under vilket han gav en levande beskrivning av de olika nivåerna av lidande man råkar ut för där (Ibid. May 28, 2007) Några dagar senare visade han henne helvetet, och sade:

 

”Helvetets lågor är runt omkring dig på denna mystiska resa. Hettan är kvävande och olik någon eld på jorden. Den största prövningen är emellertid frånvaron av kärlek. Medan själen aldrig någonsin känner sig älskad, förstår själen att det är genom dess egen fria vilja som den är dömd. Själen lider den fysiska smärtan av elden, den andliga plågan av att inte se Gud eller få dela himlen med Honom, och den känslomässiga prövningen att ha valt helvetets eviga lidande av fri vilja.” (Ibid. June 11, 2007)

 

En stackars själ i en gammal kvinnas skepnad som hette Rachel, med förkolnade kläder som luktade rök, sade senare till Maureen:

 

”Det finns i grund och botten tre former av lidande i skärseldens regioner. En är fysiskt lidande, och det kan vara lika intensivt som helvetets eld. Det är den lägsta regionen. Tillsammans med denna fysiska eld är känslan av extrem övergivenhet eller ensamhet. När själen flyttas till nästa nivå lider den inte så mycket fysiskt som den lider av den känslomässiga övergivenheten, och tillsammans med den det andliga lidandet av att vara skild från Gud. Den nivå av skärselden som är närmast himlen är den region där det enda lidandet är längtan efter att bli förenad med det Eviga Nuet – Det Eviga Goda. Denna längtan är intensiv.”

 

Själarna i skärselden lider också av att inte vara medvetna om tidens gång eller hur länge de kommer att vara där de är.” (Ibid. Oct. 23, 2010)

 

Nästa dag uppenbarade sig samma kvinna igen och tillade:

 

” … de stackars själarna har fortfarande, trots att de lider mycket, en djup inre frid i sina hjärtan, för de vet att de är räddade och att de till slut kommer att välkomnas in i paradiset för all evighet.”

 

I L’Escorial i Spanien fick Luiz Amparo Cuevas ett besök av fyra själar som dömts till helvetet, av vilka en av dem förklarade:

 

”Jag är här för att säga er att jag är i helvetet! Jag tillät mig själv att dras hit genom mina nöjen och nycker … Jag lider här … Gud sände mig för att försäkra er om helvetets existens … Jag hade hört många präster säga att helvetet inte existerade. Och jag trodde inte på Guds barmhärtighet mer än på helvetets existens. Förbannad vare den stund när jag inte ville tro på Evangeliet …” (Chrétiens Magazine, 15 février, 2003 p.16)

 

Gianna Talone Sullivan berättar för oss hur Vår Herre tog med henne på ett besök:

 

”Sedan tog Han mig till den lägsta nivån i skärselden där jag såg en damm av smält vätska med människor som brann i den. Intill den fanns en klippvägg som skiljde helvetet från skärselden. Han höll mig i handen när vi steg in i helvetet. Det finns gropar i helvetet, och jag såg olika nivåer också. I en grop såg jag demoner sluka människor. I en annan grop brann människor i kroppslig form, men deras lemmar förtärdes inte av elden, och elden slocknade aldrig någonsin. Sedan tog Jesus mig till den lägsta nivån i helvetet som hade en stor grop, som en krater, där Jesus berättade för mig att Satan själv skulle bindas med kedjor av elektrisk ström.” (”The Middle East Peace Plan”, privately published talk, p.41)

 

Själarna i skärselden besökte ofta Maria Simma i Österrike. De berättade för henne att Gud inte placerade dem i skärselden. När de dömdes kastade de sig själva dit. De lider villigt, i vetskap om att detta förbereder dem för att träda in i himlen. En del av dem spenderar bara en halvtimme där, andra förblir där till tidens slut. I genomsnitt stannar de, förklarade de stackars själarna, omkring fyrtio år. De sade att skärselden har i huvudsak tre nivåer. I den lägsta nivån är själarna fortfarande utsatta för attacker från Satan. Våra böner för dem gör ingen nytta förrän de har stigit upp från den nivån. (Get Us Out of Here! pp. 7-11)

 

Padre Pio rusade en gång till klosterporten och förde ett livligt samtal med några som var osynliga för hans medbröder. När de frågade honom om det efteråt, sade han: ”Jag talade med några själar som var på väg från skärselden till himlen. De stannade till här för att tacka mig för att jag kom ihåg dem i min Mässa i morse.” (The Holy Souls, ”Viva Padre Pio” p. 56)

 

I Medjugorje sade Gospa (Vår Fru) till Mirjana att flest människor går till skärselden, de näst festa går till helvetet, och bara några få går direkt till himlen.” (Apparitions, p. 122) Maria förklarade på liknande sätt för Christina Callagher: ”Det är många som kommer att gå till helvetet. Majoriteten går till skärselden … ” (The Sorrow, p. 147)

 

Mirjana hade på liknande sätt ett möte med Satan, vilket hon beskriver på följande sätt:

 

”Jag hade stängt in mig på mitt rum, ensam, och väntade på Madonnan. Jag gick ner på knä, och hade ännu inte gjort korstecknet när plötsligt ett klart ljus blixtrade till, och en djävul uppenbarade sig. Det var som om något sade mig att det var en djävul. Jag tittade på honom och blev väldigt överraskad, för jag väntade ju på att Madonnan skulle uppenbara sig. Han var fasansfull, han var liksom svart hela han och hade … Han var skrämmande, förskräcklig, och jag visste inte vad han ville. Jag kände att jag började bli svag, och sedan svimmade jag. När jag kvicknat till stod han fortfarande där, skrattande. Det verkade som om han gav mig en egendomlig styrka, så att jag nästan kunde acceptera honom. Han sade mig att jag skulle bli mycket vacker, och väldigt lycklig, och så vidare. Jag skulle emellertid inte ha något behov av Madonnan, sade han. Men han skulle ge mig allt vackert – vad jag än ville ha. Då var det något inom mig - jag vet inte vad, om det var något medvetet eller något i min själ – som sade: Nej! Nej! Nej! Sedan började jag skaka för jag kände mig alldeles förfärlig. Då försvann han och Madonnan uppenbarade sig, och när hon uppenbarade sig återvände min styrka – som om hon återställde den åt mig. Jag kände mig normal igen. Då sade Madonnan till mig: ’Det där var en prövning, men det skall inte hända dig igen.’ (Apparitions of Our Lady, p.125f.)

 

Satans existens påminner också Maureen Sweeney-Kyle om. Hon blev varnad av den Välsignade Modern: ”Om du inte tror på Satan och hans närvaro i världen, har du hamnat i hans klor.” (Feb. 5, 1999)

 

 

 

 

___________________________________________