Mer och mer i dessa dagar känner jag behovet att tillkännage Evangeliet med djärvhet, litande på den Helige Andes styrka. Kyrkan (eller kyrkorna) och alla troende kristna behöver dela med sig av Evangeliets fundamentala budskap om Jesus Kristus utan fruktan och visa en trosstyrka som, sorgligt nog, har saknats på många ställen under senare år.

När jag läser om Vassulas mission i Kongo, och tänker på de stora vittnesmål många afrikanska kristna ger världen, leds jag att tänka att kristna i västvärlden behöver visa mer mod när de försöker leva sin tro, och bli djupare engagerade i evangelisationsarbetet. Vi känner alla till dessa ord av den helige Paulus: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.” (2Tim 1-7)

I Skriften möter vi Guds levande Ord. Kristus är Ordet som blev kött. I Johannesevangeliets prolog läser vi att ingenting blev till utan Ordet. Vi läser Kristi ord, vi hör dessa ord, men vi behöver TRO vad vi läser och hör, och tro är ett val, inte en känsla.

Jag tror att med djärvhet i tron – med valet att vara djärv, förtröstansfull och modig (alltid lita på Guds hjälp!) – kommer glädje. Detta är den glädje vi alla skulle vilja ha, en glädje som är djupt rotad och oförstörbar. Den kommer inte om vi söker den, den kommer om vi söker Gud och Hans Vilja. Vår största skatt som kristna är den Levande Guden och det är i sökandet efter Gud, när vi försöker göra Hans Vilja och verkligen bryr oss om andras frälsning såväl som vår egen, som vi upptäcker gåvan av djup, inre glädje. Inget av detta händer om vi förblir i våra ”komfortzoner”, vi måste upp och göra det vi blivit givna att göra. Budskapen är också en ”skatt”, eller mer korrekt, en samling skatter. Vi behöver värdesätta och glädja oss åt dem, men de är inte bara för oss och de skiner bara som bäst när de delas med andra (eller: vi måste ge bort dem för att få behålla dem. ö.a.).

Fr John Abberton

TLIG-MAGAZINE

nr 26, november 2014